Ord & kärlek

Nej, tyvärr. Här föds inga barn.

Svärmor börjar bli otålig, och vadslagningen är i full gång. Svärmor satsar på söndag klockan tre. Jag har inte vågat fråga om hon menar på natten eller dagen. Älsklingens kollegor tror på onsdag. Onsdag! Menar de alltså att jag ska behöva gå till bm en gång till? Så här länge har jag aldrig varit gravid förr.

Jag vet att det är bf idag, och det är inget konstigt att det tar längre tid, men för min del känns det som om det aldrig kommer bli någon bebis. Till och med de där förvärkarna är ett minne blott.

Nu känner jag ingenting, absolut ingenting, så denna bebis kommer nog att ligga och skvalpa i magen på övertid. Det är ju bar a6% chans att bebisen kommer på utsatt dag, och vi har ju lyckats med det en gång, så en gång till känns ju som lite för mycket begärt. Farmor har dock bestämt att bebisen kommer i morgon, så vi får väl se om den lyssnar på det örat.

Tja, vad har hänt idag? Skruttan har fastnat med sitt batteridrivna BRIO-lok i håret så jag fick klippa bort en rejäl lock. Hon har fått fina presenter av farmor, en söt grönrandig klänning/tunika med gula fickor från PoP tillsammans med gula leggings, samt Pippi-kläder till Pippiperuken hon fick i julas. Bebisen har fått fina grönrandiga sparkbyxor, hängseljeans och en blå body med mönster från PoP. Nu är de på väg till affären, mina fogar gjorde att jag stannar hemma i soffan trots härlig sol och bara ett par minusgrader. Skönt.

Jag är INTE van vid det här. Det som hände i går kväll med start när jag och skruttan åt vår fiskmiddag vid halv sex och höll på till nio-tiden med helt ojämna intervaller måste ju ha varit förvärkar. För sen försvann de, trots att de gjorde mer ont än de riktiga värkar jag hade i början vid skruttans förlossning. Skit. Jag har aldrig haft förvärkar förut, ska det vara såhär?
Dessutom blev jag lite skrämd och börjar känna mig extremt oförberedd så nu måste jag fundera på hur jag ska förbereda mig under dagen. Förr eller senare ska ju bebisen ut på riktigt.

Lillebror kan troligen komma hit måndag-tisdag, vilket känns jätteskönt. Och Fröken M på skruttans dagis sa idag att i värsta fall får skruttisen följa med henne hem efter dagis, vilka härliga människor det finns! Och idag kommer farmor. Det var ju det jag visste, saker löser sig. Allt är ordnat, bara själva barnfödandet kvar. Usch. Önskar att det var över.

I morse trodde jag nästan att jag skulle slippa låta älsklingen åka till jobbet, eftersom jag hade ont i både ryggen och magen när jag vaknade. Å andra sidan var det inga värkar utan mer ett konstant ont, som tyvärr gick över när jag väl pallrat mig upp och gått på toa och klätt på mig. Efter dagispromenaden är allt sådant ett minne blott och det enda som värker är bäcken och ljumskar.

Tack för den.

Det är bara vårt bredband som strulat hela helgen.

Idag har min tidigare kollega och hennes söta lilla dotter som är i skruttans ålder varit här och fikat på förmiddagen. Sen åkte jag och skrutt till mvc, det gick jättebra att ha henne med sig. Jag tror att hon tyckte det var lite spännande att lyssna på bebisens hjärta, för hon pratade om det på vägen hem.

Alla siffror var ungefär som vanligt, jag hade hoppats lite på högre blodtryck eftersom det kan betyda att det är på g, det hände förra gången, men så var det inte. Så nu väntar jag mig ingen bebis de närmsta 4-5 dagarna i alla fall, utan tror snarare på efter helgen.

På torsdag kommer svärmor/skruttans farmor hit, och det blir rätt skönt. Hon och skrutt ska hitta på roliga saker på dagarna, och jag ska sova, sova, sova...

Om jag nu kan för ryggvärken och halsbrännan.

Skrutt har sovit i två och en halv timme igen, vilket troligen ger ännu en strulig natt.

Och jag? Jag känner mig extremt gnällig. Jag vet att jag inte vill att bebisen kommer nu, för det orkar vi inte, inte när jag känner mig så outvilad och outsövd och de två andra familjemedlemmarna dessutom är sjuka/inte pigga. Men jag har så ont i ryggen, mår illa, har svårt att andas, har inga kläder att ta på mig. Jag har gått hela dagen och funderat på att tvätta håret, men inte lyckats komma till skott, det känns helt enkelt för jobbigt. Jag vet inte hur jag ska göra det för att det ska funka helt enkelt. Igår använde jag tensen för ryggen andra gången, det hjälpte knappt alls, ändå drog jag på så jag var helt bortdomnad i korsryggen när jag kände med handen, smärtan fanns dock kvar. Och nu när jag försökte vila på dagen började fötterna klia igen. Nu har jag smörjt in mig med sluttampen av innehållet av en tub med Green tea-bodylotion och det hjälpte i alla fall lite grand.



Nu ska jag försöka övertyga skruttan om att lunch är en bra idé, är inte det minsta hugrig eller sugen på lunch, men vad gör man? Matlusten har fortfarande inte kommit tillbaka...

Det är dags att ta tag i urskogen på benen.

Jag räknar kallt med en supersnabb förlossning, eftersom det gick så turbofort första gången, men det hindrar inte att de vinterbleka i alla fall kan få vara släta.

Igår hade jag gått upp 1,5 kg till. Fast de andra dagismammorna med 25-timmarsbarn var ändå tvungna att kommentera min lilla mage idag. Att det bara är två och en halv vecka kvar... Vilken chock. Det måste var skönt med den lilla magen.

Jag ville inte säga att magen senast låg precis på medelkurvan, utan sa bara att jag inte har något att jämföra med eftersom magen var likadan med skruttan. Och hon vägde alldeles lagom 3250 g, ingen mikrobebis där inte.

Vad bra, bebisen mår alldeles utmärkt och så gör jag, i alla fall så är det inget farligt jag lider av, även om jag vet att jag tidigare skrev att ryggen dödar mig. Magen har vuxit så det knakar, och helt plötsligt är jag uppe på medelkurvan (ni vet, den i mitten ;-)). Vi gjorde en sammanfattning av graviditeten, inget speciellt att säga om det, mer än att bm också förmanade mig att ringa in så fort det sätter igång eftersom det gick så fort förra gången. Så vi hinner in. Hjälp.

Nu sitter jag och äter skitäckliga sockriga frukttuggummin, senast älsklingen och skrutt var och handlade så hade hon tagit en grabbnäve sådana från lösgodiset, så det var bara att ta med dem till kassan. Och nu är jag godissugen, och det är vad som finns kvar från helgen...

Idag fick jag frågan: "Hur långt är det kvar? En kvart?" medan han som ställde den fokuserade på min mage.
Jag svarade helt sanningsenligt "Tre veckor"
"Det är väl ungefär en kvart" skojade han.

Nja. Jag skulle säga ungefär tre år.

Min rygg dödar mig långsamt, en bit för varje dag.

Igår var det två av mina kollegor på mer eller mindre finkänsliga sätt frågade mig om huruvida jag är gravid eller inte.

Den första tog mig lite åt sidan på väg tillbaka efter att vi handlat lunch (på combo, jättegod thailändsk curry med kyckling) och frågade om jag var på väg bort. - Nej, sa jag förvånat, har jag varit avståndstagande?  När hon sa -Du är väl inte gravid? Så sa jag att jo, det är jag faktiskt. Det kändes så meningslöst att ljuga när det syns lite grann och när jag inom ett par veckor måste berätta det. Jag skämtade i våras om att jag kunde passa på att bli gravid nu när vår chef slutade och det skulle bli förändringar, och så hade jag tydligen hållit om magen på något sätt i mitt rum när hon skulle få ett papper av mig tidigare under dagen. Så jag är visst inte så bra på att hålla hemligheter.

Senare under dagen kom en annan kollega in på mitt rum och sa: -När ska C få ett syskon då?
Hrm. - Snart, sa jag.
- Snart! Framåt våren då eller?
Hrm igen. - I februari.

Ridå.

Då berättade hon, som tränar mycket och har koll på kroppen att hon hade funderat lite under lunchen, tänkt att "den där magen kan inte bero på för många bullar under semestern" och att hon hade reagerat på att jag hade större bröst än vanligt. Usch, vad alla är medvetna, samtidigt som det är kul att berätta så känns det lite som att det är omöjligt att hålla något hemligt.

Nu måste bara min närmaste kollega komma tillbaka från semestern så hon får veta innan jag kan göra det offentligt.