Ord & kärlek

Igår var det två av mina kollegor på mer eller mindre finkänsliga sätt frågade mig om huruvida jag är gravid eller inte.

Den första tog mig lite åt sidan på väg tillbaka efter att vi handlat lunch (på combo, jättegod thailändsk curry med kyckling) och frågade om jag var på väg bort. - Nej, sa jag förvånat, har jag varit avståndstagande?  När hon sa -Du är väl inte gravid? Så sa jag att jo, det är jag faktiskt. Det kändes så meningslöst att ljuga när det syns lite grann och när jag inom ett par veckor måste berätta det. Jag skämtade i våras om att jag kunde passa på att bli gravid nu när vår chef slutade och det skulle bli förändringar, och så hade jag tydligen hållit om magen på något sätt i mitt rum när hon skulle få ett papper av mig tidigare under dagen. Så jag är visst inte så bra på att hålla hemligheter.

Senare under dagen kom en annan kollega in på mitt rum och sa: -När ska C få ett syskon då?
Hrm. - Snart, sa jag.
- Snart! Framåt våren då eller?
Hrm igen. - I februari.

Ridå.

Då berättade hon, som tränar mycket och har koll på kroppen att hon hade funderat lite under lunchen, tänkt att "den där magen kan inte bero på för många bullar under semestern" och att hon hade reagerat på att jag hade större bröst än vanligt. Usch, vad alla är medvetna, samtidigt som det är kul att berätta så känns det lite som att det är omöjligt att hålla något hemligt.

Nu måste bara min närmaste kollega komma tillbaka från semestern så hon får veta innan jag kan göra det offentligt.