Ord & kärlek

Jag har tagit mig i kragen och laddat över bilderna till datorn. Så här kommer en liten bildkavalkad...



Pusskalas!

Oups - nu börjar en film, så det där med bildkavalkad får jag ta senare helt enkelt :-)

Jaha, så var det med det. Det finns inte mer att säga. Eller så finns det massor. Det bara kryllar av känslor - jag är glad, det känns spännande, jag kanske kan börja jobba lite, det känns sorgligt att han blivit så stor, han är ingen bebis längre, hela bebistiden är förbi i mitt liv...

Men det viktigaste, det är bara rubriken. Dagisplats!

Jag kan inte blogga. Det finns inget att säga, eller inget att skriva. Barnen gör roliga och fina saker hela tiden, men när jag väl har tid med datorn så är huvudet alldeles tomt. Jag tänker inga smarta tankar, hinner inte läsa så mycket som jag vill, och har inte haft lust med något annat kreativt heller. Jag ligger utslagen på soffan och väntar på bättre tider om kvällarna.

På dagarna jagar jag lillebror som öppnar skåp och river ner lampor. Han kan stå själv kortare stunder, men har ingen ro att göra det, kastar sig framåt så fort det bara går när han har möjlighet. Vi busar mycket och jag försöker ta vara på tiden.

Igår var jag hemma hos en annan dagismamma och fikade, spontant medbjuden, väldigt mysigt och trevligt. Annars är det dött med det mesta av mitt sociala liv. Jag borde höra av mig, men orkar inte. Inte ens S orkar jag prata riktigt med, han ligger i sin soffa som en längre kopia av mig.

Januari helt enkelt. Bättre tider kommer.

Jag undrar vem det är som givit barnen akrobatgenerna, jag är ju inte direkt någon gymnastisk fena. Kanske S karatebakgrund? Skruttan var i alla fall tvungen att göra minst tre kullerbyttor direkt på golvet innan hon kunde gå och lägga sig igår, och vad lillebror lyckas med när det gäller sin kropp är ett under varje dag. Jag förstår ingenting.

Idag är det halvt snöstorm och jag måste släpa ut mig, lillebror och vagnen för att ta mig till Hemköp och leta vante och köpa blöjor. Roligare uppdrag har jag haft här i livet. Typ snoka runt på Mönsterarkivet och leta roliga saker att sysselsätta mig med. Eller försöka slutföra alla mina projekt, läsa ut bokklubbsböckerna och virka klart allt som ligger redan...

Jag har ialla fall pratat med min nya kollega i telefon idag, han lät urtrevlig, så nu känns det helt ok att börja jobba igen, när det nu blir. Skönt!

Det blir visst inga bilder. Jag bara fotograferar, men orkar inte lägga över dem till datorn. Eller orkar, men jag har inte riktigt tid, och när jag har tid så bortprioriterar jag. Men jag ska bättra mig, jag lovar.

För idag har jag och skrutt gjort en skitsnygg snögubbe som vi såklart vill visa upp för världen. Hon har ju sett på Bolibompa att snögubbar kan bli levande, så hon tror att det kan hända. Tyvärr var det lite kallt ute, och väldigt pudrig snö, så det blev en väldigt liten snögubbe, vi fick hälla lite vatten ur vattenkanna på snön för att det skulle gå att forma den över huvudtaget. Men den har en klassisk morotsnäsa, armar av grenar, ögon och mun av stenar och lite hår av visset ogräs som växer under vår balkong/altan och därmed inte var övertäckt med snö.

Sen vaknade surgubben lillebror och vi fick gå in.

Skruttan har kommit på ett alldeles eget ord för alla dessa biltyper med sirener och/eller blinkande lampor:

PILANSBIL

Om det inte säger allt, så kan man lägga till något före, till exempel en "soppilansbil". Visst är hon ganska smart vår skrutta...

Innan jag ens samlat krafter för att återge mitt telefonsamtal med läkaren så har vi plötsligt fått ett operationsdatum.

Det känns alltså rätt meningslöst att återge det där samtalet trots att det var så jobbigt. Han hade nämligen inte så många svar att ge, och det kändes som om allt hela tiden sköts på framtiden, och att vi var helt bortprioriterade. Så mycket att S ringde idag igen, innan operationskoordinatorn fick tag på mig andra gången - första hann jag inte svara. Åh, nu blev det virrigt. Det är sak samma.

Vi har ett datum, och den 4 februari så kommer vi få veta vad som ska göras och hur. Den 22 februari är det inskrivning, och den 23, lagom till lillebrors ettårsdag (vilket fick mig att börja gråta en stund) är det dags.

Jag är klar med del ett i virk-alongen, men jag har ingen lust just nu att fota och lägga ut, jag sitter invirad i en filt i soffan och virkar och det känns evighetslångt bort att starta fotografering. Desstuom är det ju mörkt och svårt att fota.
Jag är jättesugen på att damma av min hexagonfilt som blivit liggande på vänt ett rätt bra tag, men då måste jag in i sovrummet där lillebror sover sin skönhetssömn och hämta garn, och det är också lite jobbigt.

Aargh!

Jag är inte färdig med del ett än, men blir det ikväll när barnen somnat så då kommer en bild. Attans vad tungt det är att virka i soft cotton när jag är van vid lady!

Först hade jag ett samtal med skruttans läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det gjorde mig både arg och upprörd och lite lättad, allt på samma gång. Jag ska ta mig tid och skriva ner lite vad han sa, men jag orkar faktiskt inte det nu. Jag vill inte tänka på det, och det verkar dra ut på tiden - det är väl mest det som gör mig så trött och less, så då vill jag gärna glömma vad som komma ska istället.

Sedan ringde C från Sundsvall, mamma till den lilla tjej som varit i skruttans situation för ett och ett halv år sedan. Det var så skönt att prata med henne, även om också det var tungt eftersom deras lilla dotter ska göra en nya operation nu som femåring, med allt som det innebär med nytt gips osv.

Vill också bara säga till Erika som kommenterade här för ett tag sedan - jag ska maila dig, jag har bara inte haft tid och ro att sitta ner och göra det. Så vet du om du läser detta!

idag tog all ledighet slut.
Ja, inte min föräldraledighet då, men jullov och S semester. Dagen till ära valde lillebror att vakna kvart i sex på morgonen så vi hade gott om tid på oss. Trots det är lillebror nu en riktig grinolle just nu. Jag är nervös, det kanske är det han känner, för jag har ringt skruttans läkare nu och väntar på att han ska ringa upp. Vi har väntat en halv evighet på besked, så jag lät min onda sida ta över och tänker ställa honom mot väggen med massor av kniviga fråor på hans första dag efter en lång semester.

Det var drygt ett år sedan jag skrev ett inlägg som liknade detta. Då var jag gravid, S var på jobbfest och vi bodde med alla möbler på nedervåningen medan köket renoverades. Skruttan kräktes i soffan och i duschen, och sen även i vår säng.

Nu började det med lillebror, som lämnat vita fotbollsstora fläckar av kräks och illaluktande diarré-blöjor efter sig under en dag. Igår var han ungefär som vanligt, men utan att äta säsrklit bra. Natten till idag kräktes istället skruttan ner hela sin säng och sig själv, tvätt och dusch klockan fyra på morgonen. Medan jag hjälpte henne kräktes lillebror i S ansikte (ja, ni läste rätt I hans ansikte - och i munnen) så det var bara att fortsätta med nästa säng och nästa barn.

Alla somnade i alla fall om och det verkade bli bättre - tills lillebror kaskadkräktes ner hela köksbordet vid lunchen.

Nu har han inte ätit sen i eftermiddags, men sover ändå. Skrutt har äntligen somnat. S har för andra kvällen i rad somnat till Wallander:kuriren. Jag har sådan huvudvärk att jag vill dra något gammalt över mig.

Imorgon blir en bättre dag.

Vi alla härhemma börjar längta vardag nu. Lillebror kräktes i går och i natt, skruttan klättrar på väggarna och vi vuxna är rastlösa. SÅ jag har ingen ro att blogga trots saker att skriva om. Men jag återkommer.

Äntligen en ny dator, och snart har vi en mer pålitlig internetanslutning igen. Håll ut!