floria

Idag har jag och skrutt bakat bullar med kanel och choklad (galet gott) och sedan var vännen E här och hälsade på. S ska ut med en kompis idag, så jag och skrutt ska se melodifestivalen och festa på popcorn - om hon orkar... Lillebror sover som en sten.



Stök. Det spelar ingen roll hur mycket jag plockar, när den ena saken är uppställd och jag börjar med nästa åker det jag plockat upp i golvet igen...

Så idag kom alla besked som vi velat ha så länge.

Först träffade vi ett par arbetsterapeuter som ska göra allt för att vi ska få en fungerande bilbarnstol, en vagn som funkar för båda barnen trots gipset och så hjälp med en insats till triptrap-stolen så ska hon kunna sitta i den i alla fall. Lillebror får ta ikeastolen helt enkelt.

Sedan kom läkarna och berättade att det blir den stora operationen på en gång. Operationen kan se ut på lite olika sätt, det vet de inte förrän de börjar operera. Först ska de rensa ut där höftkulan ska vara, sedan måste de troligen klippa av någon sena osv för att kunna få tillbaka höftkulorna i rätt läge. Troligen måste de också ta av benen ett par centimeter för att det ska fungera. Operationen kommer att ta hela dagen, sedan får vi vara kvar på sjukhuset någon vecka och så ska hon vara gipsad i fem-sex månader. Allt mindre än det får vi se som en bonus menade de på.

En sjuksköterska gav oss tvättsvampar som vi ska tvätta skruttan med, två gånger på kvällen innan vi åker till sjukhuset. Vi fick också med oss emblaplåster med bedövningssalva så de kan sätta dropp utan att det ska göra ont.

Så var vi nere hos narkosläkaren som berättade hur bedövningen ska ske. Det är full narkos och troligen epiduralbedövning, eftersom de ska göra skelettingrepp. Det är mycket för att hon inte ska ha ont när hon vaknar också. Han kunde också lugna oss mycket med att det är 100 procent säkert att bli sövd, på hans 22 år i yrket har det tydligen aldrig hänt något, och det var ju skönt att höra.

Slutligen var vi på röntgen med lillebror, hans höfter är jättefina, skönt.

Allt som allt tog besöket drygt två och en halv timme. Jag känner mig lite avstängd och psykiskt trött just nu, så jag återkommer helt enkelt.

Det kom bara mer och mer snö...







Skruttan åker pulka...



... och drar lillebror på snowracer.



Vägen hem från dagis i snömodd.



Jag och skruttan bygger snögubbe i många minusgrader.



Skruttan åker skridskor.



Till och med lillebror gillar att krypa omkring i snön.

Skruttan ska gå in i badrummet och tvätta händerna:

- Mamma, du måste följa med mig. Det finns typ spöken därinne.



nyårsafton

Lillebror har haft sin feberpremiär i helgen, inget allvarligt, men han är lite trött idag och ligger och sover i mitt knä nu. Så då har jag ju inget annat val än att blogga :)

Nu är det bara 25 minuter kvar innan jag ska chatta om bokcirkelboken "Hornsgatan" av Ernst Brunner. Spännande! Vill du vara med nu eller nästa gång hittar du info hos Boktokig.

Jag har tagit mig i kragen och laddat över bilderna till datorn. Så här kommer en liten bildkavalkad...



Pusskalas!

Oups - nu börjar en film, så det där med bildkavalkad får jag ta senare helt enkelt :-)

Jaha, så var det med det. Det finns inte mer att säga. Eller så finns det massor. Det bara kryllar av känslor - jag är glad, det känns spännande, jag kanske kan börja jobba lite, det känns sorgligt att han blivit så stor, han är ingen bebis längre, hela bebistiden är förbi i mitt liv...

Men det viktigaste, det är bara rubriken. Dagisplats!

Jag kan inte blogga. Det finns inget att säga, eller inget att skriva. Barnen gör roliga och fina saker hela tiden, men när jag väl har tid med datorn så är huvudet alldeles tomt. Jag tänker inga smarta tankar, hinner inte läsa så mycket som jag vill, och har inte haft lust med något annat kreativt heller. Jag ligger utslagen på soffan och väntar på bättre tider om kvällarna.

På dagarna jagar jag lillebror som öppnar skåp och river ner lampor. Han kan stå själv kortare stunder, men har ingen ro att göra det, kastar sig framåt så fort det bara går när han har möjlighet. Vi busar mycket och jag försöker ta vara på tiden.

Igår var jag hemma hos en annan dagismamma och fikade, spontant medbjuden, väldigt mysigt och trevligt. Annars är det dött med det mesta av mitt sociala liv. Jag borde höra av mig, men orkar inte. Inte ens S orkar jag prata riktigt med, han ligger i sin soffa som en längre kopia av mig.

Januari helt enkelt. Bättre tider kommer.

Jag undrar vem det är som givit barnen akrobatgenerna, jag är ju inte direkt någon gymnastisk fena. Kanske S karatebakgrund? Skruttan var i alla fall tvungen att göra minst tre kullerbyttor direkt på golvet innan hon kunde gå och lägga sig igår, och vad lillebror lyckas med när det gäller sin kropp är ett under varje dag. Jag förstår ingenting.

Idag är det halvt snöstorm och jag måste släpa ut mig, lillebror och vagnen för att ta mig till Hemköp och leta vante och köpa blöjor. Roligare uppdrag har jag haft här i livet. Typ snoka runt på Mönsterarkivet och leta roliga saker att sysselsätta mig med. Eller försöka slutföra alla mina projekt, läsa ut bokklubbsböckerna och virka klart allt som ligger redan...

Jag har ialla fall pratat med min nya kollega i telefon idag, han lät urtrevlig, så nu känns det helt ok att börja jobba igen, när det nu blir. Skönt!

Det blir visst inga bilder. Jag bara fotograferar, men orkar inte lägga över dem till datorn. Eller orkar, men jag har inte riktigt tid, och när jag har tid så bortprioriterar jag. Men jag ska bättra mig, jag lovar.

För idag har jag och skrutt gjort en skitsnygg snögubbe som vi såklart vill visa upp för världen. Hon har ju sett på Bolibompa att snögubbar kan bli levande, så hon tror att det kan hända. Tyvärr var det lite kallt ute, och väldigt pudrig snö, så det blev en väldigt liten snögubbe, vi fick hälla lite vatten ur vattenkanna på snön för att det skulle gå att forma den över huvudtaget. Men den har en klassisk morotsnäsa, armar av grenar, ögon och mun av stenar och lite hår av visset ogräs som växer under vår balkong/altan och därmed inte var övertäckt med snö.

Sen vaknade surgubben lillebror och vi fick gå in.

Skruttan har kommit på ett alldeles eget ord för alla dessa biltyper med sirener och/eller blinkande lampor:

PILANSBIL

Om det inte säger allt, så kan man lägga till något före, till exempel en "soppilansbil". Visst är hon ganska smart vår skrutta...

Innan jag ens samlat krafter för att återge mitt telefonsamtal med läkaren så har vi plötsligt fått ett operationsdatum.

Det känns alltså rätt meningslöst att återge det där samtalet trots att det var så jobbigt. Han hade nämligen inte så många svar att ge, och det kändes som om allt hela tiden sköts på framtiden, och att vi var helt bortprioriterade. Så mycket att S ringde idag igen, innan operationskoordinatorn fick tag på mig andra gången - första hann jag inte svara. Åh, nu blev det virrigt. Det är sak samma.

Vi har ett datum, och den 4 februari så kommer vi få veta vad som ska göras och hur. Den 22 februari är det inskrivning, och den 23, lagom till lillebrors ettårsdag (vilket fick mig att börja gråta en stund) är det dags.

Jag är klar med del ett i virk-alongen, men jag har ingen lust just nu att fota och lägga ut, jag sitter invirad i en filt i soffan och virkar och det känns evighetslångt bort att starta fotografering. Desstuom är det ju mörkt och svårt att fota.
Jag är jättesugen på att damma av min hexagonfilt som blivit liggande på vänt ett rätt bra tag, men då måste jag in i sovrummet där lillebror sover sin skönhetssömn och hämta garn, och det är också lite jobbigt.

Aargh!