AJ!

Snön har givit mig århundradets träningspass.

På morgonen: en paraplyvagn och en pulka en dryg kilometer i decimeterhög snö.
På eftermiddagen: en styck bebis a´8.6 kg ii bärsele samt pulka i decimeterhög snö.
Sen skottade jag uppfarten dessutom.

Det spelade ingen roll att vi mötte plogbilen på vägen hem, det märktes inte. Och sopbilen verkar vara insnöad, för de tömde inte vår tunna.

Jag har redan tränngsvärk.

illa valt

Jag har inte valt den bästa tidpunkten för ett avsked till de sista gravidkilona. Jag vagntränar lillebror (som kan gallskrika en halvtimme för att han avskyr vagnen så) eftersom bärsele inte är något alternativ i solen och hettan. Jag orkar ju knappt ha kläder, en bebis på 6,5 kg plus sele funkar bara inte. Vagnpromenaderna tar en halvtimme och jag ser ut som jag sprungit en mil då de är slut.

hur duktig ska man vara?

Vi har ju stegräknare på jobbet, och jag vet att jag sällan kommer upp i det antal steg som jag borde. Jag vet också att jag äter alldeles för mycket onyttigt, i varje fall den senaste tiden. Men hur ska jag bryta det här?

Förkylningarna avlöser varandra, det är regnigt och trist ute, och det enda nöjet blir ju ätande och mysande. Jag borde stoppa ner skruttan i vagnen, trots de troligen högljudda protesterna, och ta en sväng till biblioteket och Lindex i Orminge centrum. Det tar någon halvtimme att gå dit, så det blir totalt sett en rätt bra promenad. Men jag blir lite lat, och snorig.

Skruttan står i alla fall just nu och ropar på alla fåglar som sitter i träden utanför fönstret.

image75