Ord & kärlek

Jag anar att jag har varit ganska tråkig den senaste tiden. Men nu, nu ska det bli bättre ordning på mig. Skruttan har äntligen somnat efter 45 minuters kämpande - det är det jobbiga med att hon inte sover i spjälsäng, hon går ju upp hela tiden. Och jag vägrar ligga bredvid henne ända ...

Precis där hörde jag ett brak och älskade lillan ramlade ur sängen. Stackars skrutta, hon var så ledsen, men verkar inte ha slagit sig i alla fall.

Vad jag skulle skriva var att jag vägrar ligga bredvid henne tills hon somnar. Den taktiken har vi provat och det kan ta en timme. Det känns inte ok för mig att ligga i ett mörkt rum i en timme varje kväll, därför får hon somna själv, men såklart ligga i famnen och gosa länge innan.

Och för att fortsätta, jag har ägnat en timme åt jobb här hemma, och känner mig nu relativt förberedd inför morgondagen. Med de här tre utredningarna avklarade, och ett jobbigt möte till, så känner jag mig redo för semester och mindre tunga arbetsuppgifter innan och efter den. För på måndag åker vi, och som jag längtar!

 
Ok, det blir ingen pyramidspaning annat än från luften för vår del, men vaddå, det är pyramidernas land vi ska till!

Kom ju på att jag har glömt det värsta veckan som var. Leverantören av våra köksluckor har gått i konkurs. Haha. Vad gör v nu? Börjar om från början? Väljer ett andrahandsval? Skiter i att renovera köket över huvudtaget?



Dessa vita luckor hade vi valt, men det alternativet finns alltså inte längre...



Det här är ett alternativ, men denna lucka är högblank, vilket vi egentligen inte vill ha.

Jag blir så trött.

Igår kände jag mig less, arg, sur, frustrerad, ja, ni vet. Trots att jag och älsklingen för första fredagen på länge hade en riktigt mysig kväll. Innan jag gick och la mig så satt vi och pratade namn på bebisen, och det är nog det svåraste jag kan tänka mig. Senast hade vi bara ett namn som kändes självklart, Corinne, och så blev det ju en liten tjej och vi kunde använda namnet. Vi hade inga klockrena killnamnsförslag. Och eftersom vi bara hade ett perfekt tjejnamn, så är den listan nu ännu kortare. Hjälp oss lite, ni som vill och kan. Vad ska nya bebisen heta?

Nu kom jag in på något hela annat än vad jag skulle. Vad jag skulle skriva är att jag somnade en en känsla av meningslöshet i magen, inget kändes kul trots allt.

När jag vaknade så satte jag och skruttan på Anna Ternheims Shoreline-ep, och åt frukost med tänkda ljus, lät älsklingen sova och dagen bara förändrades... Helt plötsligt så njöt jag bara av tillvaron.

Det är svårt att förklara, och juag har huvudvärk dessutom, men jag gissar på att det är x antal graviditetshormoner som bråkar med mig.

Jadå, ultraljudet gick bra. Men det efterlämnade ändå en lite bitter eftersmak, vilket känns jättetrist. För det första fick vi vänta en kvart innan vi fick komma in, alltså en kvart efter tiden vi skulle varit där, och sedan var det hela över på femton minuter. Hon slängde till oss en bild, inte alls som förra rutinul där vi fick fyra bilder och så titta på fler och välja de bästa. Dessutom är bilden lite konstig och man ser inte alls så bra som på de andra bilderna vi har hemma. Jag vet ju att allt är ok, det både hörde och såg vi ju, men dessutom så ligger moderkakan just nu för långt ner så jag måste göra om det i v. 30. Troligen, eller med största sannolikhet, så kommer den ha flyttat sig uppåt då, annars så kan man få blödningar och har inget annat val än kejsarsnitt. Ungefär.

Så tråkigt att vi inte fick samma tid att njuta som med skruttan, att det kändes stressat och forcerat, som om hon tyckte det räckte med bara kort tid eftersom vi gjort kub-testet, fast vi båda hade sett fram emot att få se bebisen. Nåja.



På kvällen hittade jag sedan mitt allra första gråa hår, så nu är det utförsbacken som gäller... Hahaha...  Eller så får jag skylla på stressen den senaste tiden.

Om ett par timmar är det dags för ultraljud. Och jag är nervös, trots att jag inte borde. Jag vet att jag såg bebisen på kub-testet, och då mådde den finemang, jag vet att den rör sig - jag känner ju det. Ändå är det som en liten tagg av nervositet som sitter där, djupt inne. Tänk om... Det har ju säkert med mitt bagage att göra, jag var lika nervös med skruttan trots två tidigare ultraljud, lättnaden var så total att jag släppte ifrån mig ett par tårar när jag fick se att hon mådde bra.

Det är som att ingenting före denna bekräftelse riktigt räknas. De sa  också, då förra gången, att allt kan man inte se tydligt. Nu har jag ändå fått ett bra resultat och en väldigt låg sannolikhet för någon typ av kromosomfel, och det är ju säkrare.

Håll alla tummar för oss!

I morse stod de två kombatanterna på hallgolvet, eller, förlåt, en av dem satt i trappan. Hon pekade på jeansjackan, den andra skakade på huvudet. Hon krävde sandalerna, den andra sa gympaskor. Till slut så blev det som den andra ville, efter lite olika taktikutspel som att slänga sig på golvet, låta tårarna spruta, hänvisa till att det är kallt och att sandaler får man ha i Egypten. Då kommer det:

- Paraply!

- Ok.

Sen satt hon i vagnen med ett uppfällt paraply och sa "Det regnar" hela vägen till dagis.

Trots att skruttisen varit sjuk idag så har jag inte kunnat skriva något, eller kanske just därför? Känns som om livet just nu är konstant stress.

Jobbet stressar sönder mig just nu, dagarna är extremt intensiva, och det beror på att jag bara jobbar i två veckor till innan jag har en och en halv veckas semester. Vi åker till Egypten, och det känns helt overkligt att vi ska slippa ifrån regnet och kylan i huvudstaden några dagar.

Annars? Magen växer, fast jag inte trodde det i början, är i vecka 17 nu och det börjar faktiskt synas lite grann. Skruttisen mår bra, men de klagar på dagis att hon är dålig på att gå i trappor, vilket gjorde mig lite småknäckt. Hon går ju i trappor, men tydligen får man inte gå "på sidan" som hon vill göra. Jag har bara tänkt att hon är duktig som tar sig upp själv. Hennes pedagog undrade om det beror på att hon svankar när hon går, och det vet väl inte jag, hon svankade ju mycket mer när hon precis lärt sig gå än nu. Nu både går, springer och hoppar hon ju. Har googlat lite grann, men hittar inget om att det skulle vara något konstigt, så jag hoppas bara de är överamitiösa på dagiset.

I tisdags var jag på bokklubbsmiddag på Kungsklippan, härliga J hade lagat "gatuköksmat" det vill säga hemgjord falafel, vitlöksmajonäs, hummus, någon salsavariant, och tsatsiki tillsammans med äkta falafelbröd och sallad, och gjort egen yoghurtglass med hallon. Mumma! Alla som läst boken (Berättelsen om Pi av Yann Martell) gav den en femma. H ska byta bort sin lägenhet och flytta in till stan, S åker snart till Indien medan A drar till Grekland några månader och J till Sydamerika hela vintern. Tur att vi är några kvar hemma i alla fall, det kommer bli tomt här omkring. Tur att jag har en bebis att se fram emot.

Köket är på gång, vi har ju valt ett av dem som jag la ut i ett tidigare inlägg, men vårt ska vara helt i vitt, alltså inget valnötsträ. Bänkskiva i Himacs blev för dyrt, så nu blir det en blankpolerad stenskiva istället, det var halva priset jämfört med det vi egentligen ville ha, men vi ska renovera så mycket mer så det funkar inte ekonomiskt. SKa försöka lägga ut lite före-bilder innan det blir klart så ni får se lite före-efter renoveringen.

Nu ska jag kolla på SIngelmammor på svt.se.

Jag har blivit tant igen.
Vi har ett plommonträd på vår tomt, eller rättare sagt två. Och vi har fått någon slags skördarmani, och har plockat in i stort sett vartenda ätbart plommon från dem och gjort:

1. plommonmarmelad
2. plommonsaft

och sen inte mer, men planen är att göra lite mer marmelad. Jag känner mig extremt huslig.

Jag vet, jag har slarvat med uppdateringarna här ett tag nu. Men livet är så fullt med saker att göra, att ibland får datorn stå tillbaka. Jag har en dotter att umgås med, ett jobb som just nu är stressigt att sköta, och vänner som faktiskt behöver att man ställer upp ibland.

Idag kände jag mig lite som en mentor, vilket var en konstig känsla. Är jag verkligen så duktig på mitt jobb? Ibland tror jag det, ibland känner jag mig inte alls säker. Särskilt inte nu när min kollega (vi är bara två som jobbar med barn och ungdomar inom vår stadsdel och vårt område) ska sluta om bara två månader, och jag vet inte hur erfaren en ersättare blir, eller när denne kommer. Så mycket kommer vila på mig, och är jag färdig för det? Å andra sidan var jag på en utbildning idag, där några handläggare ställde frågor som jag tyckte var konstigt att de inte visste hur de skulle göra med. Jag sa nog något som fick mig att låta bitsk och besservissrig. Eller så är det bara mina osäkerhetskänslor för hur jag ska uppföra mig och lite jantelagsångest som dök upp.

För övrigt så gick kalaset bra, muffinsarna blev fina och tårtan blev god, och tack alla älskade familjemedlemmar och släktingar för att ni åkte 40 mil enkel resa för att hälsa på oss i bara några timmar, och tack för alla fina presenter skruttisen fick. Hon är alldeles lycklig över dem.