Ord & kärlek

V har firat jul, och allt är bra. Bebisen är mer än lovligt grinig och klängig, stora tjejen är speedad och vi är rastlösa, men det händer roliga saker, som middag med vänner och glögg hos grannar. Snart är det nytt år, och sedan är det inte långt kvar till våra dagliga rutiner. Och skruttisens operation, men det vill jag inte tänka på.

Jag har fotograferat vår taniga julgran och vår snöfyllda trädgård, men tiden har inte räckt till för bloggande. Imorgon bär det av söderut, och vi är tillbaka om några dagar. Nu ska jag läsa och äta julgodis tills jag storknar.

Snön har givit mig århundradets träningspass.

På morgonen: en paraplyvagn och en pulka en dryg kilometer i decimeterhög snö.
På eftermiddagen: en styck bebis a´8.6 kg ii bärsele samt pulka i decimeterhög snö.
Sen skottade jag uppfarten dessutom.

Det spelade ingen roll att vi mötte plogbilen på vägen hem, det märktes inte. Och sopbilen verkar vara insnöad, för de tömde inte vår tunna.

Jag har redan tränngsvärk.

Pepparkakshuset som jag och skruttan satte ihop och... hrm... dekorerade har nämligen rasat två gånger. Jag har tydligen inget handlag med dylika saker.

Skruttan valde röd och grön kristyr som hon dekorerade med några silverkulor och sockerblommor. Sen blev vi lite osams för medan huset rasade och jag upprepade gånger sa åt henne att inte röra så var hon ändå där och försökte få tag på kristyr att slicka i sig.

Jag måste skaffa mig mer tålamod. Men hur gör man med en treåring som vägrar lyssna och som ALDRIG gör som man säger utan antingen hot eller mutor?

Nu kom jag in på något helt annat, det måste bero på att jag är så galet trött.

Godnatt i snöstormen!

Vi har punktering på barnvagnshjulet. Riktig punktering alltså. Hjulet är helt platt. Det innebär att jag både är glad och sur för all snö som landat här de senaste två dagarna. Det är väldigt bra att kunna dra skruttan i pulka till dagis, men det är rätt surt att samtidigt släpa en paraplyvagn över snödrivorna. För det har snöat så att de inte alltid hunnit med att ploga.

Igår var det dessutom två barn på pulkan, så jag fick återinviga bärselen för lillebror. Det var skruttans kompis som följde med hem efter dagis. Första gången, hon kändes genast så stor...

Idag ska jag posta våra julkort, och sen ska jag och S bestämma vad v ska köpa för leksaker till barnen i julklapp. Han vill handla mer än jag, så v får se vem som vinner dragkampen.

I helgen lärde sig lillebror ett nytt ljud. Det var S som började att säga "rrrr" med riktigt vibrerande tunga, och lillebror härmade honom perfekt. Så nu har vi lekt den leken hela helgen.

Annars är det segt med nya ord än så länge, han säger i princip bara "titta". Glöm mamma och pappa liksom, det finns så mycket annat viktigt här i livet. Haha.

Det finns så mycket jag har velat skriva, men alldeles för knappt med tid, och nu när jag har tid har jag glömt allt.

Lillebror är i en ny plåsterfas, så han har suttit fast vid mig i flera dygn nu. Han sover i princip bara i vagnen på väg till och från dagis, så jag har ingen stund alls på dagen då jag kan till exempel plocka ur diskmaskinen - eller plocka i den föresten. För att inte tala om att äta lunch. Diskmaskinen och dammsugaren är nämligen hans bästa leksaker, och mat från min tallrik är hans bästa mat.

Men ändå, varje natt runt tolv när han vaknar, så känner jag mig i hemlighet rätt nöjd. För numera så somnar han om på en sekund så fort han får ligga nära och mysa, och det innebär att jag kan ligga och snusa sovvarm bebis, och den stunden, den tar jag vara på. Det är bland det bästa som finns.

Och dessutom har jag fått en alldeles fantastisk skrutta, som löär på sig själv helt och hållet, alla ytterkläder, allt. Hon skulle till och med gå på toaletten själv igen om det inte vore så att hon är så rädd för det där monstret i trappan just när det är toadags.

Idag är bebisen gnällig, huvudvärken sprängande och alla strumpor har hål i sig. Magen kurrar och inget gott finns att äta.

... försmäktade hon i sitt hus.

Nu funkar modemet hjälpligt, och jag har massor med ärenden i cyberspace. Och massor att berätta, men det får bli senare. Jag är tillbaka i alla fall, efter min ofrivilliga frånvaro.