Ord & kärlek

Jadå, ultraljudet gick bra. Men det efterlämnade ändå en lite bitter eftersmak, vilket känns jättetrist. För det första fick vi vänta en kvart innan vi fick komma in, alltså en kvart efter tiden vi skulle varit där, och sedan var det hela över på femton minuter. Hon slängde till oss en bild, inte alls som förra rutinul där vi fick fyra bilder och så titta på fler och välja de bästa. Dessutom är bilden lite konstig och man ser inte alls så bra som på de andra bilderna vi har hemma. Jag vet ju att allt är ok, det både hörde och såg vi ju, men dessutom så ligger moderkakan just nu för långt ner så jag måste göra om det i v. 30. Troligen, eller med största sannolikhet, så kommer den ha flyttat sig uppåt då, annars så kan man få blödningar och har inget annat val än kejsarsnitt. Ungefär.

Så tråkigt att vi inte fick samma tid att njuta som med skruttan, att det kändes stressat och forcerat, som om hon tyckte det räckte med bara kort tid eftersom vi gjort kub-testet, fast vi båda hade sett fram emot att få se bebisen. Nåja.



På kvällen hittade jag sedan mitt allra första gråa hår, så nu är det utförsbacken som gäller... Hahaha...  Eller så får jag skylla på stressen den senaste tiden.