Ord & kärlek

Om ett par timmar är det dags för ultraljud. Och jag är nervös, trots att jag inte borde. Jag vet att jag såg bebisen på kub-testet, och då mådde den finemang, jag vet att den rör sig - jag känner ju det. Ändå är det som en liten tagg av nervositet som sitter där, djupt inne. Tänk om... Det har ju säkert med mitt bagage att göra, jag var lika nervös med skruttan trots två tidigare ultraljud, lättnaden var så total att jag släppte ifrån mig ett par tårar när jag fick se att hon mådde bra.

Det är som att ingenting före denna bekräftelse riktigt räknas. De sa  också, då förra gången, att allt kan man inte se tydligt. Nu har jag ändå fått ett bra resultat och en väldigt låg sannolikhet för någon typ av kromosomfel, och det är ju säkrare.

Håll alla tummar för oss!