Ord & kärlek

Inte kul. Är lycklig över att ha sett bebisen, men mår illa. Är snart på väg hem från jobbet, som tur är blir det bli idag, vet inte hur det hade gått på tåget... Suck. Ska det vara såhär??

Fick göra UL på grund av vår histora. Tydligen så är jag bara i v 10-9, inte 11, men vi såg att bebisen levde och att hjärtat slog, såg armar och ben... Så härligt.
Blir ett nytt UL med bättre maskiner på SÖS om ett par veckor.

Kräktes igen i går morse. Skit också.
Tredje personen på jobbet gravid, vår praktikant. Var ska detta sluta?

Tungt. Jag blir nummer tre av åtta i min personalgrupp som berättar att jag är gravid. Inte kul alls, det blir ju en svårare personalsituation för varje som slutar. Hon som berättade idag är dick vikarie, men personalgruppen har väl räknat med både henne och mig ett tag till... Suck. Jag hade inte tänkt berätta än, men ska vi hitta två vikarier så borde vi ju slå två flugor i en smäll... Orkar inte tänka på allt nu, vill bara veta att allt är ok först. Tycker inte det syns något på magen än, men är ju bara i v 10, så det är väl inte så konstigt. Snart v 11 i alla fall.

Mådde inte alls bra imorse, och kräktes faktiskt lite grann igår, det var första och förhoppningsvis sista gången. Nu är jag mest trött, jämfört med tidigare i veckan har jag dock tredubblat min energi.

Det är en massa snö ute, och snöar hela tiden, jag längtar bara hem till mys och tända ljus. Funderar på att kanske hyra film ikväll, äta gott, även om jag får avstå vinet.

Fortsätter gnälla, som värsta hormonhäxan. Förkylningen vill inte ge sig, från halsont till snuva och hostningar till heshet och sen tillbaka till halsont. Är det bara förkylningen eller är graviditetshormonerna bovar?
Ska åka hem från jobbet nu, sent, jag vet, men vad som helst för att få åka bil och slippa frysa.

Kanske behövde jag en dag som igår för att bli mig själv igen. Idag har jag bara tråkigt, har nästan glömt bort att jag är gravid. Mår inte illa eller något. Trött såklart, men har engagerat mig i jobbet, så det är nästan bortglömt.

Enda smolket i glädjebägaren är att jag i morse hade gått upp ett halvt kilo -är det redan dags att klättra på skalan?

Så är frågan -när är det dags att berätta för chefen? Har medarbetarsamtal idag, men det känns fortfarande lite tidigt...

Blev till min stora förvåning helt negativ igår. Låg i soffan och grubblade, kände bara att jag orkar inte, jag vill inte vara gravid längre. Jag är trött på att vara trött, trött på att må allmänt smådåligt, inte illamående men inte bra, ont i magen, oro i kroppen. Så konstigt, för jag har verkligen velat ha barn. Kanske letar jag bara efter lyckokänslan som jag minns att jag hade, den där känslan att jag var speciell, gick omkring och smålog för att JAG hade en bebis i magen och ingen såg det, som att jag hade en hemlighet för resten av världen.

Missförstå mig inte, jag är verkligen glad, jag vill verkligen ha detta barn, och jag har velat det länge. Det är bara det att det känns tungt att må såhär så länge, tänk om det inte blir bättre förrän bebisen behagar komma ut i augusti? Mitt i allt är jag fortfarande livrädd för missfall.

Äsch, det var måndag igår, en kopp kaffe nu så kommer jag bli som en ny människa -hoppas jag.

Knaprar knäckebröd hela tiden för att hålla magen i schack, undrar om någon tycker att det ser misstänkt ut? Eller är jag bara paranoid?

Ändå kan man knappt kalla detta för illamående i jämförelse.

Jag är tröttare än tröttast, har de svartaste ringarna under ögonen, och dessutom de mest upp-pumpade brösten med det absolut snyggaste blåa spindelnätet på.

Det är inte alltid helt kul att vara gravid. Jag mår inte speciellt illa, men eftersom jag måste äta saker hela tiden för att inte känna mig orolig i kroppen, så kommer jag med största säkerhet gå upp extra mycket i vikt istället.

Hela helgen har jag legat som i dvala, varit helt slut tre timmar efter att jag gått upp på morgonen. Färsökte vika lite tvätt men var tvungen att sätta mig ner efter fyra par kalsonger och två lakan. Hoppas detta går över snart, har redan ångest inför arbetsdagen i dag. Jobbar till halv sju, rena döden.

Ahhh... Fick en glad nyhet i förrgår kväll -en av mina nära vänner ska också ha barn, och hon är i samma vecka som jag! Så nu håller jag verkligen tummarna för allt jag är värd för att det ska gå bra för oss båda. Kan det bli roligare? Att ha någon att dela allt detta med, det känns helt underbart.

Kortdag på jobbet idag. Inte för att jag mår dåligt på något sätt, men jag är väldigt trött, och det ska bli skönt att komma hem och få vara lite ledig igen. Mina tankar far så lätt iväg på andra saker än mina utredningar just nu.

Konstigt?

Är föresten i vecka åtta sedan den 4/1.

Jag tror jag håller på att bli knäpp.
Jag oroar mig för att graviditetstesten har lurat mig, för att jag inte känner något annat än att brösten är ömma, för att få missfall, för att samma sak ska hända som första gången jag blev gravid, för att börja må illa... Suck. Är det ett tecken på att jag håller på att bli galen, på att hormoner studsar runt i kroppen eller bara på att det inne i mig bor en liten mes?

Idag bokade jag tid för inskrivning. Det blev den 18 januari, enligt barnmorskan jag pratade med så är jag i v 7+ någonting, det som många kallar v 8. Usch, när jag går dit så måste jag berätta hela min historia och försöka ställa lite krav på tidigare ultraljud, hoppas jag lyckas. Gick privat förra gången, har fått för mig att det är lättare då.