Första omgången
Om det finns en stark misstanke, så är det bättre än att testa en gång för mycket än att missa början till ett eventuellt missbruk. Men det måste ju krävas en del för att man ska göra det, några slumpmässiga tester känns inte ok.
Nej. Men jag har å andra sidan inte gått i skolan på mycket länge. Jag skulle inte vilja ha kamera på min arbetsplats. Själva saken - att bli filmad- stör mig inte t ex på tunnelbanetåg eller offentliga platser, men det känns mer utsatt på en skola.
Som i förra frågan - nej. Det tycker jag snarare är bra, jag har inget att dölja. Det är inte platser som man uppehåller sig på på samma sätt, och det är mer folk som rör sig där. Skulle filmen hamna i orätta händer så är det ändå lite personlig information som skulle kunna uttolkas, en film från en skola skulle kunna följa en och samma person under en längre tid.
Ja. Skulle jag själv vilja ta emot om det behövdes? Ja. Alltså delar jag frikostigt med mig. Organ som jag inte har någon användning av får andra mer än gärna ta!
Mycket svårt. Teoretiskt sett så kan jag tycka att man själv borde få välja när man ska dö, om man är obotligt sjuk. Men det kan ju också utnyttjas... Och läkare säger ju att de vill rädda liv, inte ta liv. Kanske någon mitt emellanlösning där man i speciella fall där man vet att personen inte kommer överleva och där det verkligen är tydligt vad personen vill? Eller så kanske det är i alla dödshjälpsfall. Äsch, jag får nog säga nej. Det finns ju den där döshjälpskliniken i Schweiz dit svenskar åkt, om man verkligen inte vill leva längre så kan man väl ta sig dit. Då har man ju verkligen gjort ett eget, aktivt val.
En del frågor går visst lite in i varandra, men jag tror inte det är så viktigt att verkligen särskilja - själva tankegången måste väl vara det som är det intressanta?