Ord & kärlek

Om ett par timmar är det dags för ultraljud. Och jag är nervös, trots att jag inte borde. Jag vet att jag såg bebisen på kub-testet, och då mådde den finemang, jag vet att den rör sig - jag känner ju det. Ändå är det som en liten tagg av nervositet som sitter där, djupt inne. Tänk om... Det har ju säkert med mitt bagage att göra, jag var lika nervös med skruttan trots två tidigare ultraljud, lättnaden var så total att jag släppte ifrån mig ett par tårar när jag fick se att hon mådde bra.

Det är som att ingenting före denna bekräftelse riktigt räknas. De sa  också, då förra gången, att allt kan man inte se tydligt. Nu har jag ändå fått ett bra resultat och en väldigt låg sannolikhet för någon typ av kromosomfel, och det är ju säkrare.

Håll alla tummar för oss!

Idag ringde de från sös, och sa att blodproverna har kommit till rätta. Troligen tog de bara lång tid på sig att komma fram sa läkaren som ringde. I alla fall fick vi svar på risken, som är 1:2900 någonting, det vill säga en väldigt låg risk, precis som jag trodde. Jag behövde egentligen inte ens höra det, hade det varit en hög risk hade det inte gjort så mycket heller, även om jag såklart hellre vill att bebisen ska vara icke funktionsnedsatt.

Har också bjudit in familjen att fira skruttisen, som föresten uttalar sitt namn nästan felfritt sedan i går, den 30 augusti. Mysigt. Blir ett riktigt barnkalastema med bara sådant som barn brukar gilla i kakväg.

Allt gick bra igår. Jag märkte efter halva tiden hur nervös jag varit, när jag släppte efter lite på hur hårt jag kramat mina händer och både fingrar och armar var helt domnade.

Det var en aktiv liten bebis som både sög på tummen, fäktade med armarna och kliade sig i ansiktet, drack vatten, fick hicka och studsade runt.

Det irriterande var att mina blodprover tycka ha FÖRSVUNNIT hur de nu kan göra det, så vi fick inga siffror. Å andra sidan är det inte Downs jag är rädd för utan Turners, vilket jag fick lära mig inte heller är någon stor grej om det inte är den variant som dödar barnen innan de föds. Numera kan till och med Turnersflickor med lite hjälp få barn.

SÅ idag ska jag inleda detektivjakten på mina blodprover med en timme i telefonkö hos mvc.

Så var det dags för en mindre rolig premiär.

Första morgonen hela frukosten (ok, två tredjedelar av den) kom upp igen.

Kanske handlar det om att jag äntligen satte ord på min rädsla. Det enda jobbiga är att jag hade lite halvångst på vägen till jobbet och små tvångstankar om att springa in på MacDonalds vid Slussen och kräva att få gå in och kräkas på deras toalett. Det gjorde jag inte och det behövde jag till slut inte heller.

Jag har i alla fall bestämt mig för att detta ska vara första och enda gången. Nu ska jag göra allt rätt för att slippa mer.

Jag försöker förbättra mina matvanor, och hoppas att jag lyckas. Försöker äta en smörgås istället när det gått två-tre timmar sedan jag ätit senast för att kväsa illamåendet, och det verkar lyckas - jag har ju ännu inte kräkts en enda gång. Jag hoppas att jag uppfyllt min kräkkvot många gånger om under tidigare graviditeter, så att jag slipper det nu. Samtidigt så gör de erfarenheterna att jag är väldigt rädd för att börja, det känns som om blir det så så är jag bortom all räddning sedan. Nu skulle det ju kännas mycket värre, med en soon to be tvååring att ta hand om förutom jobbet och huset att sköta.

Ikväll blev det alltså som omväxling mot mina mackor med rökt kalkon en med en favoritkombo - mjukost och smörgåsgurka.

Älsklingen jobbar dock över ikväll, så jag tror att jag trots det har svårt att hålla mig ifrån godispåsen. Vi får väl se. Måste väga mig i morgon och se om jag får en chock och måste tänka över mina val eller inte, magen känns i alla fall redan som en ballong.

Förra gången gick jag bara upp tio kilo, så jag tänkte slå det rekordet nu. Med en startvikt på femtio så räknar jag med.... hm... ska vi ha en liten gissningstävling? 70?

Frukost är inte alls bra för mig, då har jag svårt att äta, men nu har det ju gått ett par timmar. Hittills har jag bara petat i mig ett knäckebröd a´la naturell som mellanmål, men jag var nyss i kylskåpet och spanade. Tyvärr hittade jag inget jag var sugen på så jag passade på att hämta knäckbananreceptet. Hallå, det är ju banan! NYTTIGT!

Tack busstrejen för att jag får jobba hemma och ägna arbetstid åt att äta i tanken. Nu sitter jag här och skriver eftersom mitt e-skrivbord har bestämt sig för att bråka med mig, så det är lite svårt att jobba. Tack e-skrivbordet. Jag har ju fullt upp med att stilla den oroliga magen.

Idag har jag ätit mer än vad jag trodde var möjligt. Och ändå funderar jag fortfarande på den där knäckbananen som jag för en timme sedan valde bort till förmån för varma mackor med makrill.

Om det fortsätter såhär är det inte bebismagen som kommer först.

Jaha, bara för att jag inte har lust att jobba så gick jag in på vårdguiden för att kolla upp det mvc:t som jag kommer tillhöra nu när vi flyttat och allt.

Och vad ser jag, de har stängt v.23-33. Det vill säga hela sommaren. Inte för att jag har bråttom till någon inskrivning eller så, men nu måste jag ju VÄLJA och det är ju alltid svårt.

Vänta till v 34 då de säkert har massor att göra? Gå till ersättningsmvc:t som ligger lite knasigt till på inskrivningen och sen tillbaka till det ordinarie? Gå hela tiden på ersättningsmvc:t? Gå till det jag hade förra gången fast det också ligger knasigt till nu? Välja något privat inne i stan?

Än så länge skiter jag i att välja. Jag ska prata i telefon med min kollega, ringa två trista jobbsamtal, dammsuga, packa, hämta på dagis, fira midsommar, åka till Furuviks djurpark och framför allt: HA SEMESTER. Efter det kanske jag orkar grubbla på petitesser igen.

... en sak, kan systrarna mina hålla det hemligt då? För alla, så jag får berätta själv. Muntligen.
Det vet jag inte, men jag tror det.
Älsklingen kan bli galen, men det struntar jag i. Det är min blogg, min ventil. De enda som vet vem jag är i verkligheten är de tre personerna. Och nu har jag ju äntligen något att skriva om.

Så - tja, imorse kom det. Ett fett plus. Konstigt, jag känner ingenting rent fysiskt. Älsklingen påstår att han förstod i fredags när jag bad honom köpa godis, helst lakrits på vägen hem. Hallå, jag äter ju alltid lakrits!

Inte heller den här gången var det någon ansträngning. Det gick på en gång, bara sådär.



Fast jag trodde nästan att jag ångrade mig helt plötsligt, när skuttan spenderade kvällen som en skrikande hög på golvet. Hon ville äta soppa. Fast inte sen ändå. Hon ville ha smörgås, men inte mjukt bröd, det skulle vara hårt. Sen fick hon frispel när jag åt mjukt. Sen skulle hon ha mer smör. Det fick hon inte. Och så skulle hon sitta i mitt knä och äta. Det fick hon inte. Varje nej eller felaktig rörelse resulterade i en fem minuter lång period av vrålande och sparkande i golvet med småfötterna. Vilken matro.

Ja, jag hade rätt.
Jag gillade verkligen programmet. Och tack SVT för att det går att titta på program direkt på hemsidan.

Helst plötsligt blev jag sugen på ett barn till - fast helst utan förlossning.

Har ju glömt försäkringskassan och att lägga in mina föräldralediga dagar. Suck.

Två längstanivådagar, hur mycket pengar kan det bli? Jag förlorar nästan 2000 på lönen för att vara hemma de två och får kanske... orkar inte räkna. Dessutom har jag glömt säkerhetskoden på e-legitimationen. Kräkas.

Det gick bra! Jag blev så lättad att jag svävade på moln hela kvällen igår. Vi var hos läkaren, hon sa inte så mycket vettigt, men vi fick ett ultraljud i alla fall. Och det var ehlt fantastiskt. Jag hade ju oroat mig så, men bebisen hade vuxit, jag är i v 13+3 nu, så nu är jag "bara" en vecka back från sista mens, inte två som det första ultraljudet sade. Och, det bästa av allt, det var en riktigt livlig krabat därinne, och jag fick en sådan plötslig insikt om att det är verkligen en liten ny människa där, det är inte jag, det är någon annan, som rör sig som den vill, studsar runt i magen, flänger med armarna, sprattlar med benen, övar på att använda sin alldeles nya kropp... Helt fantastiskt... och inga fel eller svullnader kunde de se, än så länge i alla fall. Nästa ultraljud blir i vecka 18. Detta kommer jag att leva på länge!

Imorgon. Är. Det. Dags.
Jag är extremt nervös, går och känner på magen hela tiden. Är allt som det ska? Lever bebisen? Måste vi avbryta graviditeten denna gång? Kommer allt att gå bra? Vad kommer de att säga om våra gamla journaler?

Jag klarar det snart inte, nervositeten blir värre ju närmare vi kommer vår tid där. Håll tummarna för mig klockan 15.30 imorgon. Då får vi veta.

Det är dags för ultraljudet på specialmödravården...

Usch, och äntligen på samma gång. Nästa vecka är det dags för ultraljudet. På kallelsen står det specialmödravården, och jag är så nervös att jag håller på att gå i bitar. Vi längtar dock båda efter att äntligen få besked.