Ord & kärlek

... en sak, kan systrarna mina hålla det hemligt då? För alla, så jag får berätta själv. Muntligen.
Det vet jag inte, men jag tror det.
Älsklingen kan bli galen, men det struntar jag i. Det är min blogg, min ventil. De enda som vet vem jag är i verkligheten är de tre personerna. Och nu har jag ju äntligen något att skriva om.

Så - tja, imorse kom det. Ett fett plus. Konstigt, jag känner ingenting rent fysiskt. Älsklingen påstår att han förstod i fredags när jag bad honom köpa godis, helst lakrits på vägen hem. Hallå, jag äter ju alltid lakrits!

Inte heller den här gången var det någon ansträngning. Det gick på en gång, bara sådär.



Fast jag trodde nästan att jag ångrade mig helt plötsligt, när skuttan spenderade kvällen som en skrikande hög på golvet. Hon ville äta soppa. Fast inte sen ändå. Hon ville ha smörgås, men inte mjukt bröd, det skulle vara hårt. Sen fick hon frispel när jag åt mjukt. Sen skulle hon ha mer smör. Det fick hon inte. Och så skulle hon sitta i mitt knä och äta. Det fick hon inte. Varje nej eller felaktig rörelse resulterade i en fem minuter lång period av vrålande och sparkande i golvet med småfötterna. Vilken matro.