Ord & kärlek

Ibland är söndagar världens bästa dag, vi promenerar till affären och köper god mat, huset är städat, sängarna renbäddade, barnen är badade och veckan ligger framför oss.

Idag var det en hemsk dag. Kanske all press som ligger över oss gav sig till känna, vad vet jag? Skruttisen har sovit oroligt flera nätter i rad, vaknat och gråtit, haft svårt att somna. Jag försöker peppa henne och förbereda henne, men såklart att det också oroar. Jag säger att hon ska opereras, och att vi ska sova på sjukhuset. Att de kommer göra lite ont, men att vi är där hela tiden och att det går över fort. Att hon ska ha gips länge och inte kunna gå, men att det är färdigt till sommaren. Hon förstår inte. Hon pratar om det, spontant, säger att hon ska gå som en katt när hon har gips. Men hon förstår inte. Älskade vännen, idag så var det något djurprogram efter Bolibompa, i programmet opererade de en katt, de amputerade hans ben. Skruttisen tittade på mig och sa oroligt:
-Jag vill inte ta bort mitt ben mamma när jag ska ha benen såhär (visade hur benen kommer vara med gipset). Jag lugnade henne såklart, och jag tror att det blev ok, men det skär ju i oss såklart.

I alla fall så skulle S ta lillebror i natt och i morse, och det gjorde han, men det resulterade mest i en ursur S och en trött jag (för inte kan den av oss som inte tar honom sova i vrålet) så hela dagen blev rätt omysig och bortkastad.

Nu har vi i alla fall sett "Låt den rätte komma in", inspelad från canal + (gissa om den inspelningsbara boxen är det bästa som hänt oss på länge) och det är sovadags sen länge.

Imorgon är en ny dag.