läsning
Jag har inte anmält mig till nästa byte hos enbokomdagen, helt enkelt för att jag inte tycker att jag har råd att fylla en large-påse med prylar till någon just i år. Men jag tyckte ändå det kändes kul att skriva ett inlägg och böcker och läsande, så håll till godo.
Jag har alltid läst. Eller, alltid och alltid, men i princip. Jag började som sexåring, och jag knäckte då läskoden så till den grad att jag satte i mig min mammas Kulla-Gulla-kapitelböcker redan då. Som jag minns det så var det som att öppna en låda, helt plötsligt kunde jag bara, orden bara fanns där.
Jag läste minst ett par böcker om dagen ända tills... tja, tills jag började jobba heltid kanske? I genomsnitt såklart. Jag hade olika projekt för mig, till exempel att läsa alla klassiker eller att läsa alla böcker på biblioteket. Trots mitt myckna läsande gick det inte så bra, såklart. Jag slutade heller aldrig läsa en bok även om jag inte tyckte om den, oc hjag skrev upp alla mina lästa böcker i långa listor, samtidigt som jag drömde om att skriva en egen och skrev nästan lika mycket som jag läste. Jag släckte ofta runt ett-två-tiden på natten, men det var det värt, för böckerna var allt. Jag har övat upp min läshastighet så mycket, att jag under högskoleprovets läsförståelse var färdig en kvart innan tiden var ute med alla rätt.
Nu - två barn senare, så hinner och orkar jag förhoppningsvis med ett par sidor om dagen. Kanske. Men det kommer en annan tid igen, och det händer att jag får en bok i min hand som jag sträckläser en fredagkväll. Och när jag kommer tillbaka till jobbet igen kommer jag läsa under min restid, och därmed läsa i varje fall ett par böcker i veckan.
Vad vill jag då säga med allt detta? Tja, kanske att det där med genre inte är så intressant för mig. Jag läser allt. Men ok, på sista tiden har jag medvetet valt bort de böcker som verkar vara av tantsnuskvariant med tomma historier och tunna stereotypa karaktärer.
Favoritförfattare är också rätt svårt, eftersom jag tycker så mycket om så många. Men jag måste ju nämna Jostein Gaarder, som skrivit den underbara Vita brevis - Floria Aemilias brev till Augustinus där Floria Aemilia (ringer en klocka?) är den som berättar. Jag läste mycket Peter Pohl som yngre, och jag har alltid gillat Virginia Wolfs språk. Av dessa författare äger jag mycket och har läst allt som gått att få tag på i svensk översättning.
Tidigare har jag samlat på böcker - alla böcker, och helst velat ha allt av de författare jag börjat läsa och gillar. Nu måste vi samla ihop vår boksamling på mindre yta än tidigare och jag försöker göra mig av med det som jag kanske inte tänker läsa igen. Vilket bara är en bråkdel, tyvärr. För jag läser om böcker. Favoriter kan jag läsa om hur många gånger som helst, de är ju kära gamla vänner...
Till sist: vad är jag ute efter när jag läser? Det är den lättaste frågan. Bara verklighetsflykt och underhållning, för det är allt läsande för mig. Det kanske är därför jag sällan läser fackböcker, jag vill ha historier och människor att lära känna och försvinna in i. Så - jag ger allt en chans och det värsta som kan hända är att jag läser om en bok jag redan läst. Och inte ens det ogillar jag.
Så här tyckte jag om Vita brevis 2001:
Tänk er ett vackert, poetiskt språk, en njutning för alla som kan bli alldeles lyckliga av ord och meningar. Lägg därtill en oerhört stark kvinna, med en tragisk kärlekshistoria bakom sig. Krydda det hela med historia, med citat ur Augustinus verk… Vad mer kan man begära?
Historien rör sig kring Floria Aemilia, som älskade Augustinus, innan han övergav henne för det enda hon inte kunde kämpa emot: kyskheten och den religiösa tron. Han har precis publicerat sina Confessiones (Bekännelser på svenska) och Floria Aemilia tycker inte att han har varit helt sanningsenlig då han har beskrivit deras kärlekshistoria eller henne själv för den delen. Hon måste bara protestera, ändra, kommentera och flika in. Och sättet hon gör det på är underbart.
En bok att känna sig underligt berörd av, att bli både stärkt och lycklig av. Dessutom kanske man får lite extra allmänbildning på köpet, eftersom delar av Augustinus bok Confessiones faktiskt citeras.
Läs, nu genast. Och läs sedan om boken några gånger till. Och bli lite förälskad i Floria Aemilia, och hennes historia.
Jag har alltid läst. Eller, alltid och alltid, men i princip. Jag började som sexåring, och jag knäckte då läskoden så till den grad att jag satte i mig min mammas Kulla-Gulla-kapitelböcker redan då. Som jag minns det så var det som att öppna en låda, helt plötsligt kunde jag bara, orden bara fanns där.
Jag läste minst ett par böcker om dagen ända tills... tja, tills jag började jobba heltid kanske? I genomsnitt såklart. Jag hade olika projekt för mig, till exempel att läsa alla klassiker eller att läsa alla böcker på biblioteket. Trots mitt myckna läsande gick det inte så bra, såklart. Jag slutade heller aldrig läsa en bok även om jag inte tyckte om den, oc hjag skrev upp alla mina lästa böcker i långa listor, samtidigt som jag drömde om att skriva en egen och skrev nästan lika mycket som jag läste. Jag släckte ofta runt ett-två-tiden på natten, men det var det värt, för böckerna var allt. Jag har övat upp min läshastighet så mycket, att jag under högskoleprovets läsförståelse var färdig en kvart innan tiden var ute med alla rätt.
Nu - två barn senare, så hinner och orkar jag förhoppningsvis med ett par sidor om dagen. Kanske. Men det kommer en annan tid igen, och det händer att jag får en bok i min hand som jag sträckläser en fredagkväll. Och när jag kommer tillbaka till jobbet igen kommer jag läsa under min restid, och därmed läsa i varje fall ett par böcker i veckan.
Vad vill jag då säga med allt detta? Tja, kanske att det där med genre inte är så intressant för mig. Jag läser allt. Men ok, på sista tiden har jag medvetet valt bort de böcker som verkar vara av tantsnuskvariant med tomma historier och tunna stereotypa karaktärer.
Favoritförfattare är också rätt svårt, eftersom jag tycker så mycket om så många. Men jag måste ju nämna Jostein Gaarder, som skrivit den underbara Vita brevis - Floria Aemilias brev till Augustinus där Floria Aemilia (ringer en klocka?) är den som berättar. Jag läste mycket Peter Pohl som yngre, och jag har alltid gillat Virginia Wolfs språk. Av dessa författare äger jag mycket och har läst allt som gått att få tag på i svensk översättning.
Tidigare har jag samlat på böcker - alla böcker, och helst velat ha allt av de författare jag börjat läsa och gillar. Nu måste vi samla ihop vår boksamling på mindre yta än tidigare och jag försöker göra mig av med det som jag kanske inte tänker läsa igen. Vilket bara är en bråkdel, tyvärr. För jag läser om böcker. Favoriter kan jag läsa om hur många gånger som helst, de är ju kära gamla vänner...
Till sist: vad är jag ute efter när jag läser? Det är den lättaste frågan. Bara verklighetsflykt och underhållning, för det är allt läsande för mig. Det kanske är därför jag sällan läser fackböcker, jag vill ha historier och människor att lära känna och försvinna in i. Så - jag ger allt en chans och det värsta som kan hända är att jag läser om en bok jag redan läst. Och inte ens det ogillar jag.
Så här tyckte jag om Vita brevis 2001:
Tänk er ett vackert, poetiskt språk, en njutning för alla som kan bli alldeles lyckliga av ord och meningar. Lägg därtill en oerhört stark kvinna, med en tragisk kärlekshistoria bakom sig. Krydda det hela med historia, med citat ur Augustinus verk… Vad mer kan man begära?
Historien rör sig kring Floria Aemilia, som älskade Augustinus, innan han övergav henne för det enda hon inte kunde kämpa emot: kyskheten och den religiösa tron. Han har precis publicerat sina Confessiones (Bekännelser på svenska) och Floria Aemilia tycker inte att han har varit helt sanningsenlig då han har beskrivit deras kärlekshistoria eller henne själv för den delen. Hon måste bara protestera, ändra, kommentera och flika in. Och sättet hon gör det på är underbart.
En bok att känna sig underligt berörd av, att bli både stärkt och lycklig av. Dessutom kanske man får lite extra allmänbildning på köpet, eftersom delar av Augustinus bok Confessiones faktiskt citeras.
Läs, nu genast. Och läs sedan om boken några gånger till. Och bli lite förälskad i Floria Aemilia, och hennes historia.
Kommentarer
Trackback