bebis verses bebis
Jag kan ärligt säga att när skruttan var bebis så förstod inte jag vad det var som var jobbigt med att ha barn. Visst var det tungt ibland, och livet förändrades såklart, men på det stora hela så tyckte jag verligen inte att det var jobbigt. Hon sov och åt, det gick att ta med henne överallt, hon älskade att ligga i vagnen och så fort hon blev grinig var det bara att stoppa bröstet i munnen på henne så blev det bra igen. Hon ville inte sova, men de problemen kändes ändå hanterliga.
När jag ser tillbaka på första tiden med lillebror så är det bara ett enda kaos. Han åt dåligt och skrek mycket. Vägrade vagnen, det gick inte att gå någonstans för han bara vrålade, och vrålade och vrålade. Han skrek på dagis vid hämtning och lämning, på väg till affären, i affären, när jag försökte luncha med en kompis och på träffen med föräldragruppen. Ingenting gav garanterad tröst. Helt plötsligt förstod jag hur andra kunde ha det med sina bebisar.
Jag älskar båda mina barn gränslöst, och nu är lillebror hur lätt som helst att ha att göra med. Han leker för sig själv och jag kan sitta med honom och virka och sjunga eller vad vi nu vill göra. Såklart att skillnaderna handlar om att de är olika barn med olika personlighet, men jag vill inte heller vara orättvis mot lillebror.
Skruttan fick det hon ville, när hon ville, hela tiden sitt första år. Lillebror fick finna sig i att gå upp den tid vi bestämt (om inte tidigare då...), äta innan jag stoppade ner honom i vagnen och inte när han var hungrig, fram och tillbaka, hit och dit. Jag hade varken samma tid eller ro att bara vara med honom. De få timmarna varje dag utan skruttan fylldes med massor med att göra-saker och när jag var tvungen att bära och bära blev jag mest stressad. När skruttan var bebis var det ok att bära, för det fanns ju inga andra tider att passa, och inget annat barn som behövde middag och nattning, kärlek och lek.
Inte konstigt att lillebror inte varit lika lätt att tillfredställa.
Nu är det lätt att skriva ett sådant här inlägg. Lillebror är världens gladaste unge, han är i princip bara arg då han är trött. Han gapar och äter, leker konstant, skrattar massor och sover när han ska - oftast. Han var med på restaurang och charmade personalen. Han sitter i vagen och skrattar högt åt saker han ser.
Nu har jag svamlat färdigt. Summan av det hela är väl egentligen ingen alls, mer än att upplevelsen av att få en bebis är så olika, olika barn, personligheter och förutsättningar. Och man har ingen aning om vad man får.
När jag ser tillbaka på första tiden med lillebror så är det bara ett enda kaos. Han åt dåligt och skrek mycket. Vägrade vagnen, det gick inte att gå någonstans för han bara vrålade, och vrålade och vrålade. Han skrek på dagis vid hämtning och lämning, på väg till affären, i affären, när jag försökte luncha med en kompis och på träffen med föräldragruppen. Ingenting gav garanterad tröst. Helt plötsligt förstod jag hur andra kunde ha det med sina bebisar.
Jag älskar båda mina barn gränslöst, och nu är lillebror hur lätt som helst att ha att göra med. Han leker för sig själv och jag kan sitta med honom och virka och sjunga eller vad vi nu vill göra. Såklart att skillnaderna handlar om att de är olika barn med olika personlighet, men jag vill inte heller vara orättvis mot lillebror.
Skruttan fick det hon ville, när hon ville, hela tiden sitt första år. Lillebror fick finna sig i att gå upp den tid vi bestämt (om inte tidigare då...), äta innan jag stoppade ner honom i vagnen och inte när han var hungrig, fram och tillbaka, hit och dit. Jag hade varken samma tid eller ro att bara vara med honom. De få timmarna varje dag utan skruttan fylldes med massor med att göra-saker och när jag var tvungen att bära och bära blev jag mest stressad. När skruttan var bebis var det ok att bära, för det fanns ju inga andra tider att passa, och inget annat barn som behövde middag och nattning, kärlek och lek.
Inte konstigt att lillebror inte varit lika lätt att tillfredställa.
Nu är det lätt att skriva ett sådant här inlägg. Lillebror är världens gladaste unge, han är i princip bara arg då han är trött. Han gapar och äter, leker konstant, skrattar massor och sover när han ska - oftast. Han var med på restaurang och charmade personalen. Han sitter i vagen och skrattar högt åt saker han ser.
Nu har jag svamlat färdigt. Summan av det hela är väl egentligen ingen alls, mer än att upplevelsen av att få en bebis är så olika, olika barn, personligheter och förutsättningar. Och man har ingen aning om vad man får.
Kommentarer
Trackback