ännu en helg till ända
Det har varit en bra helg, det känns skönt.
I lördags bakade jag och skruttisen lussebullar, jättemysigt, men det tog sådan tid eftersom vi var tvungna att handla först. De blev inte klara förrän vi skulle äta middag, så vi har knappt smakat på dem.
Idag var vi istället hemma hos vänner på adventslunch med pyssel. De har bjudit in oss flera år i rad, så det börjar bli lite av en tradition på gott och ont. De första åren så tyckte jag att det var lite jobbigt eftersom det är så skönt att få vara hemma och mysa, sen började jag tycka att det var ett roligt initativ - vilket såklart är mer rättvist, för alla andra dagar kan man ju vara hemma och mysa. Jag tror att det hänger ihop med den där känslan av att vara uppbokad som jag tycker så illa om.
I alla fall, i år såg jag fram emot det hela. Men det blev lite knas. Jag känner mig elak som bara tänker allt det här, än mer skriver det. Det var mysigt vi kom dit, fick god mat och satt och pysslade. Min vän var gullig som alltid. Men jag störde mig lite, för några som var där - några som vi inte ens känner- började prata om skruttan och operationen med varandra, jag vet det bara för att min vän berättade att de gjorde det. Frågade om skruttan vet om vad som väntar. Jag svarade ja. Sen började jag störa mig, på att andra sitter och pratar om oss när vi är där, i samma lägenhet. Kan de inte fråga oss direkt istället? Jag avskyr känslan av att vara ett samtalsämne.
Tjejen jag har lite kontakt med, hon vars dotter är två år och ska börja sin behandling nu på torsdag, har precis mailat. Det känns skönt. Men det är så jobbigt att bara gå och vänta på att vår/skruttans behandling ska starta...
I lördags bakade jag och skruttisen lussebullar, jättemysigt, men det tog sådan tid eftersom vi var tvungna att handla först. De blev inte klara förrän vi skulle äta middag, så vi har knappt smakat på dem.
Idag var vi istället hemma hos vänner på adventslunch med pyssel. De har bjudit in oss flera år i rad, så det börjar bli lite av en tradition på gott och ont. De första åren så tyckte jag att det var lite jobbigt eftersom det är så skönt att få vara hemma och mysa, sen började jag tycka att det var ett roligt initativ - vilket såklart är mer rättvist, för alla andra dagar kan man ju vara hemma och mysa. Jag tror att det hänger ihop med den där känslan av att vara uppbokad som jag tycker så illa om.
I alla fall, i år såg jag fram emot det hela. Men det blev lite knas. Jag känner mig elak som bara tänker allt det här, än mer skriver det. Det var mysigt vi kom dit, fick god mat och satt och pysslade. Min vän var gullig som alltid. Men jag störde mig lite, för några som var där - några som vi inte ens känner- började prata om skruttan och operationen med varandra, jag vet det bara för att min vän berättade att de gjorde det. Frågade om skruttan vet om vad som väntar. Jag svarade ja. Sen började jag störa mig, på att andra sitter och pratar om oss när vi är där, i samma lägenhet. Kan de inte fråga oss direkt istället? Jag avskyr känslan av att vara ett samtalsämne.
Tjejen jag har lite kontakt med, hon vars dotter är två år och ska börja sin behandling nu på torsdag, har precis mailat. Det känns skönt. Men det är så jobbigt att bara gå och vänta på att vår/skruttans behandling ska starta...
Kommentarer
Trackback