Ord & kärlek

Dert skulle ju ha blivit så bra, med en bebis som sov i sådär nio-tio timmar i sträck och när han vaknade dessutom låg och pratade för sig själv i sängen istället för att vakna med ett gallskrik. Istället valde vi just den här kvällen till att fasta i de sista avsnitten av the Wire och komma i säng alldeles för sent. Med fyra timmars sömn i kroppen så blev två barns skrik på samma gång för mycket, allt ballade ur och först nu, när S kör skruttisen till dagis och lillebror lyckats somna känns det ok igen.
Det värsta är nog ändå känslan av otillräcklighet, att jag faktiskt inte vet riktigt vad jag ska göra när lillebror vrålar som besatt samtidigt som skruttan helt plötsligt varken klarar att tvätta sig, sätta på sig byxorna eller gå två meter själv utan vill bli buren. Hennes vrål gör ju att lillebror skruvar upp sig ännu mer och får ännu svårare att somna, och min stressnivå ökar lavinartat och jag klarar inte att låta honom ligga och skrika fast det kanske är det som behövs.

Men så har han ätit och sovit dåligt i några dagar nu, och jag hoppas att det är någon tand som spökar, annars har någon bytt ut min lätta härliga bebis mot en gnälligare variant.